Hunt: Showdown 1896 - The Phantom of the Catacombs

Detta DLC innehåller en jägare, två vapen och ett redskap: – The Bone Mason (jägare) – Fissure (Romero 77 Hatchet) – Fresh Marrow (Uppercut) – Scarfskin Satchel (första hjälpenväska) Klockorna hos Notre-Dame de Paris ringde i skriande plågor genom natten medan ljusens stad tyst sov, för att markera de tickande timmarna. Staden hade dränkts i regn i fem dagar och Béatrice Maunet var dyngblöt och utmattad. Hon hade sökt igenom varje gata och gränd, men hennes son Henri gick inte att hitta. Den enda platsen kvar att söka igenom var världen under marken. Desperation förde henne till ingången till Paris katakomber. En svag eld av hopp brann i hennes hjärta när hon högt läste varningen: “Arrête! C'est ici l'empire de la mort.” Hon visste att Henri var en modig pojke och begav sig därför in i de mörka gångarna. Efter tusentals steg i avgrunden blev dag till natt i de levandes värld, men i de dödas gångar stod tiden stilla. Hon memorerade hur varje skalle och ben kändes, varje spricka och fraktur som gjorde dem unika. Mörker lade sig över hennes sinne och själ, och benväggarna viskade otaliga berättelser om död och lidande. Hon gick och gick i mörkret tills hon i en mörk, icke-kartlagd gång kände den bekanta formen hos sin pojkes ansikte. Hon följde benen tillbaka och kom ut med honom i sina armar – livlös och förruttnande. Béatrice tvättade sin pojkes kvarlevor noggrant och gav honom hans sista bad. Hennes sinne grumlades av ånger och hon hoppades finna ett avslut i katakomberna, där allt hade börjat. Varje midnatt erbjöd hon hans ben till väggarna och behandlad dem med en konstnärs respekt och höga precision, med en önskan att de skulle ta emot hennes kära pojke. Men väggarna hade tystnat, och i takt med att åren gick förlorade hon sin vilja och sitt namn, för att istället bli Bone Mason – fantomen i katakomberna. Det var vad hon kallades av de som sett henne bege sig in i avgrunden när klockorna slog tolv. När tiden släckte hennes sista gnista av hopp pekade ett mystiskt brev henne till Louisiana, där hon kunde hitta andra förlorade själar. Under hennes resa över Atlanten smekte hon varsamt den väska hon skapat. Ingen trodde på berättelsen bakom väskan, men Béatrice fann tröst i hur bekant utsidan kändes, som ryktades vara bunden i hennes pojkes eget skinn.